Kåseri: 14th International Conference on Philosophical Practice: 21 små betraktelser
1.
Jag skulle träffa min värdinna på Bern Centralstation mellan klockan 14 och 15. Det gjorde vi inte – mitt flyg var två timmar försenat. Jag lämnade ett meddelande på hennes hemtelefon, men visste att hon inte skulle vara hemma. ”Jag tappar bort min mobil med jämna mellanrum”, hade hon förklarat när vi avhandlade logistik och detaljer några dagar före avresan. ”Nu, till exempel, är den borta.”
Lite svettig men vid gott mod for jag direkt till Campus Muristalden för inskrivning och introduktionsföreläsning.
2.
Sisådär max 100 filosofer från hela världen fick namnbrickor, campuskarta över aula, klassrum och toaletter; vouchers för kaffe och te, och de som föreläste eller höll i workshops fick dessutom vouchers för lunch. Det fanns många toaletter. Det fanns ett rum som kallades ”Böcker och tystnad”.
Jag var den enda från Sverige. De hade stavat mitt namn rätt (litet v, litet d, stort V).
3.
Detlef Staude, huvudorganisatören från värdlandet, höll i introduktionsföreläsningen. Vi hade fått en utskriven sammanfattning på engelska, men själva föreläsningen var på tyska. I stora aulan var golvet stenbelagt; små, grå kvadratiska stenar under stolar i nyanser av grönt och blått. Sturskt la jag undan engelskan och lyssnade spänt. ”Att verkligen reflektera är precis lika långsamt idag som under antiken”, sa Staude, med referens till Kierkegaards tanke om att livet måste levas framlänges, men bara kan förstås baklänges. Men det finns ett slags omedelbar förståelse också – som när en bilförare manövrerar sig ur en plötslig, farlig situation. Ingen analys. Men absolut förståelse.
Att utsätta sig för det främmande … Som Aristoteles menade, att filosofi börjar med förundran. ”Eller med att se vanliga situationer som om de vore ovanliga”, sa Staude.
Jag tror i alla fall att det var det han sa.
(En gång skrev jag att ”filosofi i skolan blir en universalföreberedare och sedermera livslång kompanjon”. Lite som att ta körkort, kanske.)
4.
Mitt rum fanns högst upp i ett sextiotalskomplex med gräs på taken, 45 minuter och två bussar från campus. Bergen låg höljda i dimma; floden märkte jag först dagen efter. Balkongen gick runt hela lägenheten. Tomatplantor, kaktusar, solblekta vimplar, spadar och kannor, en tygryggsäck hängde över en stubbe och torde blivit i det närmaste obrukbar av väder; jalusin var definitivt sönder. ”Alla koppar är olika”, ursäktade min värdinna och räckte mig en med motiv från Simpsons (rapande Barney Gumble). ”Jag älskar Simpsons!” sa jag, och skålade mot hennes kopp med schweiziska turistorter.
Jag sov som en stock.
5.
Eckhart Ruschmann, ursprungligen från Tyskland men bosatt i Österrike, föreläste på temat ”Förståelse i en filosofisk kontext” med powerpoint i aulan. ”En typisk bild av en filosof är en som håller sig med textstudier. Inte särskilt intresserad av att förstå andra människor” stod det med stora bokstäver på skärmen. Jag antecknade, men rycktes med i de aurala skeendena från scenen och tappade själva innehållet. Han nämnde filosoferna Schleiermacher och Schnädelbach. Kanske också Schweinsteiger.
Alldeles i slutet gjorde Ruschmann en paus. Nu skulle han våga sig på en djärv frågeställning, sa han. ”Många icke-filosofer har en benägenhet för det transcendenta, och metafysiska koncept”, började han försiktigt, ”och filosofiska praktiker med en naturalistisk världsbild har kanske lite svårt att förstå dem.”
Hur pratar man om tro?
6.
Det regnade. Floden Aare, som störtar sig genom Bern, var lika ljust beige som lera. Jag trippade försiktigt ut på den lilla bron Untertorbrücke, byggd 1461 – det var ganska stora mellanrum mellan kullerstenarna och jag ville inte fastna med klacken. Jag tittade upp mot den trafikerade Nydeggbrücke (från 1840). För en stund hörde jag ingenting utom brännande forsen.
(Dagen efter var Aare turkosblå, som på ett vykort. Och när temperaturen steg ännu mer började turister och annat folk hoppa från broarna och lät sig flyta med strömmen. Jag såg det inte själv, men Henning Herrestad från Norge berättade om det. ”Det må jo være ganske sikkert”, tillade han lugnande; jag måste ha sett helt chockad ut.)
7.
Här och där såg jag ansikten jag kände igen från Google: Ran Lahav, Anders Lindseth. Jag smygläste namnbrickor i folkvimlet: holländare, tyskar, israeler, portugiser, fransoser, en sloven, en polack … Jag hälsade på finnar och danskar som jag lärt känna på nordiska konferensen i Stockholm i maj. Vi pratade glatt om vad vi såg fram emot, vem som skulle leda vilken workshop, och hur dyrt det är i Schweiz.
8.
Jag skolkade från en föreläsning på grund av overload och haffade istället en filosof från England, Gerald Rochelle, som suttit med i paneldebatten Sexuality and Philosophical Practice kvällen före. ”Verkligheten består av kärlek”, hade han sagt.
Det finns en plats bortom den vanliga vardagsvärlden, menade Rochelle, som vi kan nå när vi låter oss absorberas av en annan. När vi ger oss hän, kapitulerar. Det är på sätt och vis som att överlämna sig, sa han. ”Att bli kär är att få en skymt av verkligheten.”
Det var fint, anmärkte jag, och försökte överrösta planet som passerade lågt över oss. Bern har en flygplats, men den är mycket liten och de flesta av oss hade flugit till Zürich och tagit tåget därifrån. I skuggan under grönskan på campuscafeterians uteplats var det hursomhelst 27 grader – helt enkelt en riktigt fin sommardag. Jag sträckte ut benen i solen. Rochelle berättade ledigt att han skrivit kärleksromaner under kvinnlig pseudonym i 20 år (”they’re very naughty”), och att han redan blivit kär fyra gånger den dagen. Jag är också en sån som blir kär, replikerade jag, till exempel i skor, eller färger. Ja! sa Rochelle, entusiastiskt.
En skäggig filosof skyndade mellan borden och in i nästa byggnad. ”Honom känner jag”, sa Rochelle. ”Vi blir ovänner varje gång vi ses. Det är alltid på grund av den metafysiska världens natur och väsen. Men det är OK nu. Jag har hälsat på honom två gånger sedan han flyttade till USA”.
9.
Ora Gruengards workshop dagen därpå blev till ett samtal mellan henne, en holländsk filosof bosatt i England, och mig. Jag ville bland annat prata om Martin Buber, som jag just nu håller på och läser allt av. Holländskan sa att hon inte gillar Buber. Gruengard sa att Buber felaktigt idealiserat chassidismen. Samtalet gled över i annat.
10.
På väggen i entrén hängde infoposters i A2-format. To philosophize is learning to live stod det med stora bokstäver på en av dem. Den hade Detlef Staude skrivit. På motsatt vägg fanns en annan poster med överskriften To philosophize is to cease living. Där hade Oscar Brenifier från Frankrike formulerat sin metod.
Lydia Amir från Israel dök upp i en paneldebatt innan hon försvann till en gästföreläsartjänst här eller där, om det nu inte var Harvard. Amirs text ”The Tragic Sense of the Good Life” (ur norsk-österrikiske Michael Noah Weiss The Socratic Handbook från 2015) hade gjort ett enormt intryck på mig – marginalen är full av beslutsamma utropstecken – vilket jag naturligtvis gick fram och berättade. Efter nån timmas samtal kom detta med rivaliteter och så vidare upp, inom parentes. ”Jo”, sa Amir, ”sånt kan vara svårt … Men jag kommer överens med alla”. I samma stund gick en holländare förbi och passade på att ge henne en puss på kinden.
11.
Slavoj Zizek fyllde 600 platser på Stora Teatern när han var i Göteborg, konspirerade jag hoppfullt i min ensamhet – vi kan säkert göra samma sak med Lydia Amir!
(Förresten tror jag att jag känner en kille som kanske jobbar på Stora Teatern … Eller om man tänker sig ett samarbete med Göteborgs Litteraturhus. Och kanske också …)
12.
Jag hade köpt påläggskorv, bananer och oliver i mataffären och fått sallad, melon och aprikoser från min värdinna. Gjorde matsäck varje dag. Hade med hembakt fröknäcke från Sverige, men åt upp alla på en gång. I cafeterian: Penne med ostsås, 120 kr. Ett äpple: 13 kr.
13.
I Pia Houni och Elise Liikalas workshop ritade ungefär 35 filosofer på ett mycket stort papper. Sedan överblickade vi alltihop och skrev ner var sin fråga. Vi majoritetsröstade fram How do we bless the spaces in between? från holländaren Will Heutz. ”Jag gillar inte ordet ’välsigna’”, grymtade någon; ”jag är inte religiös”. ”Frågan biter sig själv i svansen”, sa någon annan. ”Men OK då”.
14.
Småskvallrade med Ora Gruengard om allt möjligt. Gav henne en av mina många aprikoser och sa att det var det hemliga tecknet för philosophical companionship. Hon skrattade.
15.
Det verkade vara förhållandevis få förunnat att leva uteslutande på filosofisk praxis – de flesta jag pratade med hade andra inkomstkällor vid sidan av.
16.
”För 25 år sedan pratade alla om hur filosofisk praxis skiljer sig från psykoterapi och sådär”, kommenterade Anders Holt från Norge. Detta har nästan helt fallit bort i årets konferens. I den avslutande, sammanfattande paneldebatten anmärkte israelen Ran Lahav att han såg massor av kreativa, smarta idéer, men inte tillräckligt med samarbeten. ”Vi har 2 600 år av filosofi”, sa Lahav. ”Det är inte bara logik och inte bara etik; det är att förena olika sidor av livet i den filosofiska processen. Det handlar om vördnad, riktning, avsikt.”
Filosofisk praxis ska i alla fall innebära en ansträngning; en utmaning, och du ska använda dina färdigheter och kunskaper. Filosofisk praxis ska bistå arbetet med självomdaning.
Nästa konferens, 2018, beslutades organiseras i Mexiko. Ett A4 och en penna skickades runt för dem som ville ge namn och mejladress för att kanske assistera där på något sätt. Jag skrev upp mitt namn.
17.
På flyget läste jag för övrigt Alain de Bottons Filosofins tröst och kom till stycket där Schopenhauer analyserar Hegels filosofi: ”Dess grundläggande idéer är inget annat än de mest absurda fantasier, en uppochnervänd värld, filosofiska pajasfasoner … dess innehåll är det ihåligaste och vansinnigaste ståtande med ord som någonsin lapats upp av dumhuvuden, och dess framställning … en motbjudande och meningslös rappakalja som för tankarna till ett dårhushjons vettlösa pladder.”
18.
Norrmännen, finnarna, danskarna och jag pratade mycket om viljan till nordiska samarbeten och småskrattade tillsammans åt lite vad som helst.
När Pia Houni och Anu Virtanen presenterade kursupplägget för den finska filosofisk praktiker-utbildningen i en poster session, inflikade Detlef Staude en anekdot om en grupp studenter som hade i uppgift att nedteckna fallstudier. En av dem blev särskilt lyckad, berättade Staude. Den var skriven av en som i början av utbildningen haft en hel del problem, sa Staude, och denne någon hade skrivit om sig själv. Men det är ju fantastiskt, deklamerade jag högljutt, en filosofisk självbiografi!
(En filosofisk självbiografi vore väl en alldeles utmärkt del av ett utbildningsprogram för filosofiska praktiker, inte sant? Med vissa restriktioner, så att den inte blir 600 sidor lång. Punktform, kanske. Tidslinje, punktform, frågor, signifikanta formuleringar från den och den filosofen …)
19.
Att vara ”ofilosofisk” är förstås den grövsta av förolämpningar.
(Kanske kan man förekomma någon kritik om varje föreläsare och workshopanordnare inleder med ett par rader om hur det som följer är filosofiskt, samt belägga praxisen i filosofihistorien på något sätt … Det ska jag föreslå när vi hämtar ICPP till Göteborg 2020, dagdrömde jag trivsamt för mig själv.)
Vilka aktiviteter innefattas av filosofisk praxis?
20.
Sen kväll. Sällskapade en bit på vägen hem med Detlef Staude. ”Du vet”, sa han, ”det är som det är … Några tycker om att härja. Men vet du, jag har aldrig varit med om en konferens där jag sovit så gott om natten”.
Bussen skulle tydligen åt andra hållet när det var två hållplatsen kvar, så jag hoppade av och promenerade. Becksvart, bara några få gatljus. Passerade en igelkott. Den kröp ihop lite grann, vaksamhetsmodus, men fick inte alls panik. Gräshoppsljud. En sömnig man med pannlampa som var ute med hunden. Himlen full av stjärnor, jag har aldrig sett så många stjärnor. Tänkte på Kant. Kände mig helt lugn och trygg. Kamomillte med mycket honung ur en röd kopp med jultomtar.
21.
Bäst? De enskilda, privata samtalen mellan föreläsningar och workshops. Och det där om att skriva en filosofisk självbiografi.
Denna text publicerades ursprungligen i SSFP:s blogg, 22 augusti 2016.
Miriam van der Valk
kontakt@filoprax.se
Bankgiro 484-4080
FILOPRAX AB
Kommentarer av Filoprax
#8 ”Medborgarlön – ja eller nej?”
Ännu fler tankar: https://www.theguardian.com/technology/2017/may/08/virtual-reality-religion-robots-sapiens-book Vi ses 17/1 :)
#2 Rättrådighet / justice ∙ dikaiosyne ∙ iustitia
Spellistan klar: https://open.spotify.com/user/professormiriam/playlist/0QXnyFfykMg4JeECEWxlAa
Några punkter om vardaglig människo-enteleki
Mmm, jag med ...
Några punkter om vardaglig människo-enteleki
Jaa! :)