[Läsning/lyssning]


Miriam van der Valk

Vi blev bjudna tillbaka till Vilhelmsro Gårdscafé i Falköping, min kollega Joshua och jag, för att hålla i ännu en kväll med filosofi till den franske kockens lokalproducerade mat. Temat? Det goda livet.

Alla vill väl ha ett gott liv, sa jag under upptaktsmomentet. Ingen vill ha ett kasst liv … Ett hemskt liv, med problem som hopar sig, konflikter som eskalerar eller liksom retirerar till ett kallt krig. Man ligger på sin dödsbädd och minns allt dumt som folk sagt och gjort, alla som sårat en, och man tänker, om bara inte … så hade allt varit annorlunda. Eller så tar man halvt livet av sig av skuldkänslor över sådant man inte gottgjort. Eller skam – att det på något sätt är hela jag som är fel, och det spelar ingen roll vad jag gör. Nej, tack. Så vill man inte känna på sin dödsbädd. Och ingen planerar väl att göra det heller.

Så, ett gott liv? Är det kanske ändå först på dödsbädden som man kan avgöra om ett liv varit gott eller ej? Kanske är det till och med upp till någon annan att avgöra det, när man själv är borta?

Hmm.

Vi kan ju ändå ställa frågan, ”Lever jag ett gott liv?” och tänka oss att man kan svara på det, i alla fall lite grann. Och då man väl också tänka att X och Y är tecken på ett gott liv. Jag är inte riktigt där just nu, kan man tillägga men, tja, blotta tanken – drömmen – visionen gör mig lite starkare.

(Jag tror det är, psykologiskt sett, oerhört viktigt att drömma. Att göra sig bilder av möjligheter. Men det sa jag inte just då.)

Vad är ett gott liv? Frågade jag, retoriskt. Dricka margaritas på stranden i Karibien? Det är ett exempel ur Jordan Petersons bok 12 regler för livet, som jag håller på att läsa just nu. Peterson skriver: nej, det är inget liv – det är en reklamplansch. It’s a travel poster. För vad gör man efter åtta margaritas? Man kräks. Och efter åtta sådana dagar? Pff! Det blir tydligt att det bara är ett kort tidsfönster som man längtar efter.

(Korta tidsfönster kan man visserligen säga mycket om. En annan gång. 🙂 )

Nå, vad skulle Sokrates sagt om drömmen om drinkar på stranden? Eller Aristoteles, Platon, Epiktetos eller någon annan av de gamla grekerna? ”Det oreflekterade livet är inte värt att leva”, sa Sokrates. Då menade han det livet där man gör samma saker dag ut och dag in, samma jobb, samma konversationer, och aldrig funderar över om man ens … gillar det. Eller om det är viktigt för något. Om det bidrar till något, stort eller smått – om man fortsätter utan att förstå att man är en människa, på en grönblå planet, och att man måste göra medvetna val för detta enda, obeskrivligt dyrbara liv.

(Man kan förstås besluta sig för att tillägna 45 år till en viss syssla, och sedan göra ”samma sak” hela tiden. Beslutet inkluderar reflektion.)

De gamla grekerna skulle ha sagt att vi ska utveckla det som utmärker oss som människor. Vår rationalitet, moral, strävan efter visdom, förmåga att uppskatta skönhet. De hade sagt att vi ska blomstra. På olika sätt, eftersom vi är olika sorters frön. Därför ska vi också försöka hitta det som är just vår egna, speciella begåvning. Och vi ska utveckla den. Ge oss näring och ljus enligt artspecifika behov.

Utveckling. Jag tänker mig att vi föds, inte som oskrivna ark, som det sägs, utan som ihopskrynklade ark. Utveckling är att veckla ut sig, så man kan se vad det står. Läsa instruktionen. Innehållsförteckningen. Skötselråden.

Hursomhelst: precis som det tar tid och erfarenhet att lära känna vad som utmärker ett gott vin – den sortens arbete med sig själv; fostran, bildning – det tog de gamla grekerna fasta på.

Ett mångsidigt liv skulle man ha också … Inte ensidigt. Jag har läst att Sokrates tog danslektioner.

Förr i tiden, för hundra år sedan eller så, fortsatte jag mitt introduktionsprat, har jag hört att alla hade två saker som man fyllde sin tid med. Ett yrke, och en sak till. Byns skomakare var också trumpetare i byorkestern. Eller bakade till kyrkkaffet. Eller läxläste på torsdagseftermiddagar. Till exempel. I alla fall. Nuförtiden ska vi vara specialiserade. Det är specialisering, subjektivitet, ”min upplevelse” …

Jag tänker på den där yoghurtreklamen för några år sedan – en yoghurt som var bra för magen. En tjej som uppenbarligen inte fått i sig någon sådan yoghurt sitter på en anställningsintervju och blir erbjuden en väldigt hög lön, säg, 65 000 i månaden eller något sådant. Hon skruvar på sig och säger; ”det känns inte riktigt bra …”. Rekryteraren på andra sidan bordet är inte imponerad. Dråpligt! Men det finns ändå något slags poäng om huruvida man kan lita på magkänslan. Vad säger magkänslan? Det är väl meningen att den ska informera om vad som är bra för oss i givna lägen. Men kanske både matsmältning och psykologiska processer kan komma i vägen; man kanske helt enkelt hör fel. I vilket fall som helst kan man tänka sig att ett gott liv också har något att göra med att vara autentisk – och med att kunna kommunicera det.

(Jag håller på precis på att läsa en bok om vagusnervens betydelse för vår hälsa. Stanley Rosenberg, som skrivit boken, menar att något av det som mest utmärker hälsa är att vara alert; vaken, nyfiken, och att ha förmåga att dela detta med någon. Intressant, va? Hälsa är att vara alert med förmåga att dela sin värld.)

Men nu ska vi till Sokrates, sa jag, för det var dags att sätta igång med det viktiga. Sokrates var en mästare på att få oss att känna att vi inte fattar någonting av sådant som vi trodde att vi visste allt om. Lyckligtvis hade han också ett sätt att ta sig ur det: man börjar med något personligt, och därifrån kan man dra fram det universella; det eviga.

Till exempel frågade Sokrates en soldat om mod. Vad är det att vara modig? En soldat borde veta, kan man tycka, men såklart är det inte så enkelt som det verkar. Men så berättar soldaten om tillfällen när han sett mod, eller själv varit modig, och tillsammans kommer de fram till några ledord om mod. Och det ska vi göra ikväll, sa jag, samtidigt som den franske kockens mat började ta slut på tallrikarna – vi ska hitta några ledord om det goda livet. Fundera först i några minuter på tillfällen i ditt liv som du nu tittar tillbaka på och tycker ska vara med i beskrivningen av ett gott liv. ”Detta är en del av ett gott liv.” Så berättar ni för varandra i grupper, i tur och ordning. Hjälp varandra med öppna frågor, så som Sokrates skulle ha gjort: hur kändes det, just då? Hur luktade det? Vilken tid på dygnet var det? Vem var med dig? Vad hade du för tankar?

Sedan surrade det oavbrutet i rummet tills det var dags att samla tankarna vid whiteboarden, 45 minuter senare.  

Ordet gick från bord till bord och jag antecknade. Kriser kom upp snabbt. Eller, känslan efter en kris, eller efter en djup sorg. Lättnad, sa någon. Jag kom ihåg att jag läst om forskning som visar att de som gått genom 2-5 större trauman i sitt liv – det är förstås svårt att avgöra vad som är ett ”stort” trauma, men, säg, dödsfall i familjen, skilsmässa, etc. – de mår betydligt bättre än de som aldrig gått genom något.

Är det inte intressant? Ett gott liv verkar innehålla kriser och sorg.

Förresten har jag jobbat mycket med klagomålshantering, sa jag. (Det är väldigt filosofisk. Vad är det att klaga? Varför är det så obehagligt när någon är arg på en?) Och det finns undersökningar som visar att kunder som klagat och blivit väl omhändertagna är mer nöjda och mer lojala än kunder som aldrig klagat. Filosofen Zygmunt Bauman sa: ”ett gott liv är inte ett liv utan problem. Nej, nej, nej, nej. Det är ett liv där du har problem, som du kommer över.”

Jag har en psykoterapeutkompis i Kanada som brukar säga något liknande. Problems are not to be solved, säger han. They’re to be dissolved, and transcended. Problem ska upplösas, inte lösas.

Sammanhang kom upp. Från många bord. Som att vara en del i en kedja av liv; från anmödrar till barnbarn … Och som att vara i flow.

Långa relationer.

Nya konstellationer.

Att våga – när en vågar, vågar andra. Det är som att med lätthet axla ett ansvar för hela mänskligheten, tänker jag nu när jag sitter här och skriver.

Händerna i jorden. Kompostera. Odla. Vissheten om att det funkar; livet finns kvar, det är OK, vi har inte förstört allting … Enkelheten. Solen mot axeln. Att rida. Att vara utomhus. Sinnligheten.

(Är det samma längtan – när vi vill skala av, förenkla? Inte kejsarlivet, där man knäpper med fingrarna och vips, allt serveras. Inte det. Vi söker kärnan och intensiteten. Och det blir ännu bättre när vi hittar orden. Ord förstärker. Språket gör upplevelsen delbar.)

Jag har blivit mer andlig, sa någon. Inte religiös, men andlig. Jag kan lämna över. Jag kan ha tillit.

Behöver inte fixa allt själv.

Vågspelet kom upp. Punkterna mellan eufori och depression, som spänningarna i ett batteri. Glädje, vad är det? Är det eufori, eller lugnet i balansen?

(Är det goda livet vägen mellan ytterligheterna? Eller täcker det goda livet hela spannet?)

(Vems liv är gott? Moder Teresas? Varför?)

Hälsa kom också upp, precis innan vi skulle knyta ihop säcken. Man behöver inte känna sig sjuk fastän man är det, sa någon. (Det tänkte jag på någon natt efteråt, när jag vaggade min nästan-2-åring som kämpade med feber och tänder och hosta, allt på en gång, och ingen av oss kunde sova. Samtidigt tänkte jag på hur länge vi väntade på henne, och hur underbart det är när hon somnar i min famn.)

Jag antecknade på whiteboarden, skrev och skrev, och med någon minut kvar av vår utsatta tid avslutade vi med tre frågor att ta med hem:

  1. Vilka känslor väcker kvällens tema?
  2. Vad tänker du om dagens tema?
  3. Baserat på dagens tema, vad vill du göra mer eller mindre av?

Joshua och jag pratade vidare under resan tillbaka till Göteborg.

Att hitta sin ledstjärna, sa vi. Det vill vi ha med i definitionen av ett gott liv. En stark etik. Sanningen.

Jag kom att tänka på en studie som min kompis Benjamin berättar om ibland. Möjligtvis gjordes den vid universitetet i Birmingham, säger han, men det är inte helt säkert. Hursomhelst efterlystes folk som upplevde sig som oturföljda, och sådana som sa sig ofta ha tur. Olyckskorpar och turknuttar. Man skulle undersöka skillnaderna – kanske för att kunna komma fram till vilka faktorer som kan bidra till att man får mer tur. Resultatet? Det fanns inga skillnader i vad dessa två grupper gick genom i livet, vilka mänskor de mötte, vilka utbildningar de gick eller yrken de valde. Var de bodde, hur gamla de var, huruvida de var gifta, skilda, barnlösa. Ingenting. En kille kom in med arm och axel i gips. Du ska ju vara en av turknuttarna, sa forskarna, och här kommer du med gips? Det ser inte särskilt turligt ut. Skojar du?! Sa killen – jag kunde ju ha brutit nacken!

Benjamin menar att skillnaden är i attityd. Om glaset, för dig, är halvtomt eller halvfullt.

Kanske kan man säga att tursamma känner tacksamhet. De är den där sorten som kan säga, vet du? Jag har lärt mig så mycket av X (X = otrevlig oönskad händelse). På grund av X har jag förstått något väsentligt. Eller till och med: X har räddat mitt liv.

Tolkningen, tänker jag på nu idag, några dagar senare. Hur man tolkar en händelse beror så mycket vår psykologi. De berättelser vi berättar för oss själva, om oss själva och vår värld.

Ofta är det väl inte särskilt uttalat. Ibland gör man kanske allt man kan för att inte höra de inre rösterna.

(Vaddå, självuppfylld profetia? Jag hade inget med X att göra. Det var inte mitt fel.)

Psykisk ohälsa tänker jag på när jag sitter här och skriver. Jag ska tänka mer på det, känner jag. På filosofi som en väg ut ur psykisk ohälsa. Inte psykisk sjukdom, för det är något annat. Men psykisk ohälsa. Saker som otrygga anknytningsstilar. Tendenser till borderline eller narcissism. Trauman, större eller mindre, som sitter i vägen för goda relationer till andra, naturen-eller-Gud-eller-universum, och till sig själv. Sådant som lagt sig som en slöja över ögonen. En dimma.

Epimeleia heautou. Det är att ta hand om sig själv, enligt de gamla grekerna. Men också att öva sig själv, jobba med sig själv. Det är en del av vår fina, kanske livslånga läkanderesa.


Filosofi är vad vi behöver.


Psst! Såhär använder jag ordet meditation: Att på förekommen anledning låta tankar komma. Fundera fokuserat; integrera. När det känns färdigt, låta gå.

Lever du ett gott liv?
Vill du prata om det med en filosofisk coach?
Skriv till kontakt @ filoprax.se, så hörs vi.

Bankgiro 484-4080
FILOPRAX AB