[Läsning/lyssning]

Hellre lyssna än läsa?

Miriam van der Valk


Häromsistens var vi på middag hos en familj med barn i samma ålder. Ett par andra gäster var också där, bland annat en konstnär som jag misstänker inte har några egna barn. Och som måste ha glömt bort hur det var när han själv var liten. Hursomhelst lekte barnen med ditt och datt på golvet i vardagsrummet, och från soffan kommenterade konstnären värdparets dotter: så stor hon har blivit, så fint hår hon har, osv. Inte konstigt – de hade väl inte setts på ett tag, och sådär pratar man ju ganska ofta om barn. (Men nog är det lite klumpigt att högt och ljudligt berömma bara en av två, tänker jag som är tvilling. För övrigt var de andra gästerna i samma situation och de gjorde inte så.) Sedan blev det värre. ”Hon ser arg ut hela tiden”, sa han om min dotter. ”Jag har inte sett henne le en enda gång.” Hon ler visst, sa värdinnan som känner oss väl – och förresten, när hon är hemma hos sig och det är vi som är där på besök brukar det vara vår dotter som ler mindre … Etc. Bra. Jag retirerade ändå med båda barnen till ett annat rum. Och det var inte förrän vi var hemma igen och det var läggdags som jag kunde sätta ord på vad det var som var fel.


Det handlar om respekt.


Föreställ dig att det istället är två vuxna som man pratar om på det här sättet. Eller ett par nyanlända ungdomar som inte talar svenska, för den delen. De är en meter bort, i samma rum, och det sitter någon i soffan och pratar om dem på det här sättet. Vilken mobbare, hade man tänkt. Vad är det med honom?!


Det är naturligtvis inte ondsinthet. Nej, nej, nej. Man kan vilja väl, konstnären menar jag nu alltså, och ändå vara lite, så att säga, bakom flötet – man ser inte riktigt vad som pågår.  


Apropå respekt och bakomflöthet: en gång när min stora dotter var runt ett år gammal skulle vi på informationsträff på en förskola i närheten. Det var vinter, och hon hade vantar på sig. När vi kom in, tillsammans med några andra föräldrar med barn på armen, drog jag bara av de där vantarna medan jag log mot pedagogen som kom emot oss för att hälsa. Pedagogen passerade mig med kall blick och adresserade sedan teatraliskt min dotter: ”Va? Tog hon bara av dig vantarna sådär?!”


Snacka om kalldusch. Jag kände mig väldigt dum och klumpig; oavsiktligt respektlös. Jag skulle såklart ha sagt ”nu tar jag av dig dina vantar” först, och inte bara hanterat min dotter som om hon var en docka. Respekt för annan människa, för en liten människa som inte ännu kan tala för sig själv – tydligen kom det inte automatiskt för mig.


Vidare: att prata som mannen på middagen är att tänka högt, ofiltrerat; att helt enkelt meddela alla sin inre upplevelse. Man kan tänka sig att han hade kunnat hävda men det är ju sant, hon ser faktiskt arg ut för att, liksom, åberopa sanningen-ska-göra-er-fria/Don’t Shoot the Messenger-principen. Men det funkar inte heller. Det är nämligen att blanda ihop Sanningen med sanningar. Det är att blanda ihop das Ding an sich med das Ding für mich. Man har glömt bort att den andra är en människa – man har gjort henne till ett ting, och man beskriver hur detta ting framträder för en.


Det går ju inte. Så kan vi inte hålla på. Då får vi faktiskt t.ex. ta och läsa Martin Bubers Jag och du och påminna oss om att Jag–Du-relationen är den enda där verkliga möten sker; i Jag–Det-relationen finns bara mentala representationer hos jag-parten. Monolog, isolering, tillslutenhet. (Och dessutom allt det krassa hos mottagaren sedan!) Inget bra. Det är inte den världen vi vill leva i.


Vi ska vara den förändring som vi vill se. Vi ska leva den värld vi önskar oss.


Ja, så är det.


Så. Vad är respekt? Vad är det att respektera? Är det viktigt?


Googlar lite. Det finns tre olika sorters respekt, skriver svenska Wikipedia. En är förbunden med fruktan – som sjömannen som har respekt för havet. (Den sorten vore kanske lite ohälsosam att känna inför min dotter.) En annan kallas Observantia och har att göra med att erkänna allas lika värde; en moralisk respekt. (Det är nog den jag menar här idag.) Den tredje kallas Reverentia; en ödmjukande känsla av vördnad. (Det kan jag själv känna inför båda mina döttrar, men förmodar att det är normalt att inte alla i hela världen gör det.)


Den andra sidan av att respekteras och respektera, grunnar jag vidare för mig själv: att känna sig överkörd, eller att oaktsamt köra över. Någon såg inte att man stod där utan körde rakt över en. Man förbisåg en annan människa längs ens väg, alltså såg förbi henne, och körde rakt över istället för att stanna. Man hade också kunnat vinka, väja och fortsätta – om man t.ex. haft bråttom till ett eller annat mål. Det hade nog inte varit respektlöst, tror jag. Man hade respekterat sig själv och målet man var på väg till.


Respektera sig själv, ja. Observantia-respektera. Inte köra över sig själv. Inte köra rakt in i väggen.


Vilken roll spelar intention/avsikt i respektfullhet? Vilken roll spelar självkännedom? Förlåtelse? Är det respektlöst att förlåta en som inte bett om ursäkt? Respektlöst mot vem?


Den som alltför ofta säger Jag kan inte, det går inte – är den respektlös? Mot vem?


Den som säger Jag vill inte? I vilka sammanhang, i så fall?


Den som inte tog av maten? Den som tog, men inte åt upp?


Spånar relaterade termer: självkännedom, värdighet. Men att man känner sig överkörd behöver nog inte betyda att man faktiskt blivit överkörd, funderar jag. Det finns inte ett nödvändigt kausalt förhållande där mellan, så att säga – däremot ska känslan undersökas. Undersökning är en väg till självkännedom. Värdighet är en aspekt av självrespekt.



Sedan sådant man hör ibland: ”respektera min åsikt!”; ”respektera min upplevelse”. Är det Observantia man menar då? Är det i så fall en missuppfattning, att blanda ihop människan med hennes åsikter? Menar man ”acceptera min åsikt”, dvs. ”tyck att den är OK”?


Jag googlar ”respektera åsikt”. Hittar uteslutande diskussionsfora med lekmannakommentarer. Ordet acceptera kommer också upp, men jag blir förvirrad av hur begreppen används. Googlar båda orden. Wiktionary: acceptera = gå med på, finna bra nog; respektera = följa någons vilja eller regel; acceptera någons egenskap.


Jag stänger webbläsaren. Återgår till de egna tankarna.


”Respektera att jag inte respekterar dig!” Nej – det är att ha olika regler för andra än för mig. Icke Observantia. Respektera oaktsamhet? Omogenhet? Snabba domar: ”allt är ditt fel”; ”allt är mitt fel”? NEJ, med emfas, det är själen och livet man respekterar. Wiktionarys definition är otillräcklig.


(Och om man respekterar själen, då är det respektfullt att uppfostra, att guida, stämmer det? Eftersom man tillskriver den andre fullvärdig potential och kompetens – ja?)


(Kan man vara samtidigt respektfull och jättearg på någon?)


(Vad kan jag säga till min dotter om allt det här? Hur ska jag bete mig om det händer igen? Vad är den viktigaste läxan som jag ska förmedla?)


Också relaterat: sanning. Som sagt. Jag upplever eller tycker det ena med det andra. Kanske tycker jag att någon ser arg ut. Kanske upplever jag att jag är värdelös och inte förtjänar kärlek. Kanske tycker jag att Sveriges integrationspolitik suger. Vi kan undersöka allehanda påståenden. Härleda premisser från slutsatser och kontrollera validitet. Vi kan göra mycket som är långt mer spännande än att hävda ”det är faktiskt sant”.


(Jag kommer att tänka på den där karaktären i Liftarens guide till Galaxen som måste säga sanningen hela tiden. När vi möter honom ligger han, mycket svag, i sin säng och tar emot besök. ”4+7=11”, mumlar han. ”Solen ser ut att gå upp men egentligen är det jorden som snurrar … det är kallare idag än igår … dina byxor passar inte riktigt ihop med tröjan …”. Sedan dör han av utmattning.)


Tänk för ett ögonblick på denna mening: ”Det finns inga absoluta sanningar.” Antingen är påståendet sant, och då är det direkt också falskt – då finns det ju minst en absolut sanning.

 
Vad är sant överallt och hela tiden, i alla tänkbara världar?


Möjligtvis är också empati en term relaterad till ämnet, men i så fall för att understryka att den inte är ett kriterium för moralisk respekt, funderar jag vidare. I alla fall inte på något särskilt aktivt sätt. Istället för att känna hur en specifik annan känner, kan man föreställa sig en allmän representant för människosläktet och testa sitt beteende eller tilltal i ett tankeexperiment. Föreställ dig inte din bästa vän, inte heller en familjemedlem (de har för mycket att göra med vår självbild för just det här experimentet), men en vänlig själ som du hälsat på flera gånger i sol och regn utan att vara särskilt närgångna. Jag föreställer mig Lena som jobbade på samma kontor som jag i flera år. Olika företag, men samma kontor. Möjligtvis blandar jag in någon med aningen skarpare linje mellan ögonbrynen (hon i kassan på Willys) och någon lite skörare (han på universitetsbiblioteket) bara för att försäkra mig om att testet funkar.


Skulle jag sitta i fikarummet och säga om Lena, alldeles bredvid, att hon ser arg ut hela tiden? Skulle jag stå i kön och konferera om expediten bakom kassan; ”jag har inte sett henne le en enda gång”?


Yeah!


Pedagogen på förskolan, förresten – hon brydde sig nog inte särskilt mycket om mig och mitt nyfödda föräldraskap, där jag kämpade med etik och självbilder. Aningen buttert grunnar jag över den episoden. Hade hon inte kunnat hjälpa oss lite mer skonsamt?


Kan en kalldusch vara full av respekt? Äsch. Jo. Eller, jag vet inte.


… Tänk om hon hade tagit min hand, hälsat på mig, lett finurligt och välkomnande – hade jag inte lärt samma läxa, men sluppit tappa fotfästet? Det är jag nästan säker på att jag hade.


Ett annat ord: det finns en judisk idé om är att bön bara är tomt prat om den saknar kavanah: intention; hjärtats förberedelse, hjärtats riktning. (Jag älskar det ordet. Jag vill skriva KAVANAH på dotterns pärlplattor, göra skyltar att hänga över dörren. Både på utsidan och insidan. Välkommen, här ska hjärtat vara avsikt och riktning!)


Men hur är det man brukar säga – ”vägen till helvetet är kantad av goda intentioner”? Jag tolkar det som konstnärens goda intentioner för kvällen: att njuta av god mat i gott sällskap, vara sig själv, kunna säga som det är. Inte sant?


Kavanah är en helt annan sorts intention, tror jag.


(Är det inte lustigt … Att ett begrepp kan ha två nästan motsatta betydelser. ’Alltings dubbelhet’.)


Vägen till helvetet är snarare kantad av bakomflöthet, va? Men bakomflöthet kan upplösas och transcenderas, som socker och salt i kokande vatten. Se till att värma plattan i lugn takt, så att man inte bränner sig mitt i allt. Pedagogen brände mig, lite grann i alla fall, och hade kunnat bistå med kallt vatten och aloe vera i efterhand.


Note to self: Kavanah och aloe vera FTW.


Jag tänker på något av det som jag älskade med James Hillmans bok The Soul’s Code: Equality can only be deduced from uniqueness. Det är en sådan kraftfull tanke. Och han beskrev ”ekollonteorin”; att vi är frön, och att det inom oss ryms möjligheter att blomstra, precis som eken på något sätt redan finns inuti ekollonet.


Kan du se eken i dina barn? Eken eller poppeln eller asken eller vad för slags frö de nu är – kan du se och hjälpa dem växa utan att välja åt dem, utan att styra deras riktning?


Kan du se eken i dina kollegor? I damen på Willys?



(Måste man se precis alla? Måste konstnären se min dotter? Måste, pff. Man måste ingenting. Man väljer allt.

Gör man inte? Kan man inte?)


Ett ord till, ett som pockar på: upprättelse. För alla parter, såklart. Just nu tänker jag på alla oss som blivit anklagade för respektlöshet, trots att vi inte menade något illa. Att resilient studsa tillbaka.


Om det känns dåligt på riktigt att bli anklagad för respektlöshet, kan man tänka, ja, då vet vi att respekt är viktigt för oss. Annars hade vi ju ryckt på axlarna.


Vi har så mycket potential och kompetens … Jag undrar om det inte är betydligt mer än vi anat eller låtsats om. Det är därför det krävs så mycket av oss. Tänker jag. I den här vetskapen uppfostrar vi våra barn – vi vet att de klarar det, att de kan förstå. I den vetskapen låter vi oss som vuxna uppfostras och guidas av omständigheter, val, relationer.

Och ord är viktiga. Vi ska tänka på vad vi säger. Mind our thoughts, for they become our words …

  • Att se eken
  • Jag–Du-relationen
  • Sanningen och sanningar
  • Kavanah
  • Aloe vera och resiliens


Vi ska vara den förändring som vi vill se. Vi ska leva den värld vi önskar oss.



Filosofi är vad vi behöver.


Psst! Såhär använder jag ordet meditation: Att på förekommen anledning låta tankar komma. Fundera fokuserat; integrera. När det känns färdigt, låta gå.


Vilken sorts frö är du?
Vill du prata om det med en filosofisk coach?
Skriv till kontakt @ filoprax.se, så hörs vi.

Bankgiro 484-4080
FILOPRAX AB