Text och bild ursprungligen publicerade på SSFP:s blogg, 5 december 2017

 

Mingel, småplock och musik en god stund före programstart, det kom fler och fler gäster och Göteborgs Litteraturhus lokaler är ju så fasligt väl lämpade för just den här sortens tillställningar. Osymmetriska bokhyllor som en girlang upp mot taket – bara en sån sak. En avsats med kuddar att sitta på (för den som inte är överdrivet gravid eller av annan anledning ogillar klättring), upplyst inifrån för extra mysig/äventyrlig atmosfär. Pelare mitt i rummet, lustiga hjulbesedda serveringsbord som lutar lite grann (man får se upp med glasen) och längst fram en scen, bara en aning upphöjd så att talaren alltid är nära publiken. Vi är i ett lagerhus från svunna tider; längs kortsidan vetter enorma fönster mot hamnen och genom fönstret bakom scenen (som vi skymt med en vit filmduk) skulle man i stort sett kunna hoppa rakt ner på en lastbåt, om det nu fanns några sådana kvar i Pusterviken. Kvällen den 16 november 2017 spöregnande det i vanlig ordning – dropparna studsade och lyste under gatlamporna. Jag spelade min särskilda Spotify-lista. Joshua ordnade med sladdarna. Det var lugnt, glatt, varmt och trevligt.

 

Vi hade fyra kortare föreläsningar på schemat – Ida Hallgren, jag själv, Joshua Bronson och Matthew Nowachek – följt av en sokratisk panel med de tre nyss namngivna och jag som moderator/sekreterare. SSFP:s Sofia Wrangsjö designade programmet:

 

 

Tidigt på morgonen den där torsdagen hade Ida lämnat ett bedrövat meddelande (”Är sjuk. Klarar inte kvällen. Ledsen”) och därmed blev det ingen föreläsning om Negativt tänkande, kritiskt tänkande, realistiskt tänkande: bristvaror i en tid som kräver positiva känslor. Jag kom på att vi (med alla våra kopplingar och apparater) kunde ha med henne ändå, på stora skärmen, och valde lättat bland diverse youtube-klipp. Till sist blev det introbiten till hennes avsnitt av SVT:s Idévärlden; en animerad snutt med Ida som berättarröst i bakgrunden. ”Övertygelser har bara den som aldrig gått till botten med nånting”, citerade hon Emil Cioran mot slutet; en alldeles utmärkt introduktion till kvällens tema. Och sen var det min tur. Jag skulle prata om Dabrowskis Theory of Positive Disintegration: att vara missanpassad till något dysfunktionellt är bara bra. Det var första gången jag skulle prata om just Kazimierz Dabrowski, men som vanligt hade jag inte behövt vara det minsta nervös – publiken bjöd enorm resonans (och vilken rolig teori att prata om! Jag avhandlade först i korthet teorins fem nivåer, och avslutade med att visa hur filosofisk praxis kan hjälpa till i ens personliga utveckling).

 

Efter mig kom Joshua och hans Just wait and see: philosophy, decision-making, and Kahneman’s ‘cognitive psychology’ samt en ursnygg prezi. (Nån gång ska jag lära mig det där, jag också.) Filosofisk praxis underlättar type 2 thinking, visade han. Indeed. Sen tog vi en kort paus för att lufta hjärnan mellan våra två engelskspråkiga föreläsare. Jag informerade ståndsmässigt att pausen skulle vara under endast en låt, och satte sedan på en favorit som är ca 8 minuter lång.

 

Det är så himla fint att se gästerna ha roligt i pausen.

 

Matthew tog till podiet med Much ado about nothing: Kierkegaard and the crisis of the present age med sin utmärkande entusiasm och kunnighet – alltid lika inspirerande. (Och, mind you, han pendlar till våra evenemang från Lund!)

 

Lite mer paus, och sedan dags för sokratisk panel. Min sekreteraruppgift består i att föra anteckningar på en liten skärm, vilka samtidigt projiceras på duken bakom oss. Det är en mycket liten skärm, och en mycket speciell skärmpenna som inte beter sig som en vanlig penna. Jag ursäktade mig sakligt i förväg till visst fnitter och lovade skriva rent anteckningarna i efterhand, med tanke på nytta och läsbarhet. Sen skrev jag Människa i vår tid med, tyckte jag, förhållandevis normal handstil.

 

(”Det ser ut som ett typsnitt”, sa en dam i publiken smickrande. Det var Astrid Boisen. Innan kvällen var slut hade vi skakat hand om samarbete på säsongsavslutningen den 14 december … Just sayin’.)

 

Världsfilosofidagen 2017, förresten, markerade ett år av filosofisk praxis på Göteborgs Litteraturhus. Vi har kommit igång. Äntligen. Vi utvecklar koncept. Vi lär av våra misstag. Vi hittar engagerade gäster och partners. Vi fördjupar samarbeten. Vi reflekterar, reviderar, fortsätter. Och vi minns vår vision och mission: att filosofisk praxis en dag ska vara allmänt känt och erkänt som en naturlig del av varje människas well-being – och att vi ska vara del i det som gör visionen sann. Precis som epigenetiken berättar (brukar jag säga när jag introducerar ett evenemang) – att miljöfaktorer kan trigga givna gener – vill vi vara den miljö som triggar Homo Philosophicus-genen. Den genen tror vi på, nämligen.

 

Bästa hälsningar,
Miriam van der Valk

Filoprax Göteborgs Filosofiska Praktik
www.filoprax.se
kontakt@filoprax.se

 

Obs! 2018 är den tredje torsdagen i november den 15:e, dvs. Fängslade Författares Dag. Därmed följer vi Stockholms exempel och ordnar med heldag efterföljande lördag istället. Det blir workshops, paneler, föreläsningar och kanske ber vi till och med om anmälningar i förväg, så att vi kan ordna nåt slags lunch. Vi får se vad vi hittar på! Hursomhelst säger vi till i god tid, rest assured. Vi ses 17 november. Senast.

 

 

Referens: Bild från Göteborgs Litteraturhus.