[Läsning/lyssning]

Fritt efter filosoficaféet på temat vara/bliva
10 mars 2020, Frölunda bibliotek

Vad oroar dig mest, just nu?

Är det samhälleliga tendenser?

Ser du folk som faller i panik, tänker du att sämsta möjliga strategi i kristider är gruppirrationalitet – önskar du att folk kunde lugna ner sig lite? Blir du vansinnig på alla tyckare? Poängterar du individens ansvar att hålla fysisk distans, helst stanna hemma, för att platta till smittkurvan, som det heter, trots att du själv inte tillhör en riskgrupp; tycker du att det är galet att hålla skolor öppna?

Var letar du bevis för din åsikt? Var letar du motbevis? Hur många gånger har du bytt åsikt? Varför?

Vad har hänt med din världsbild den senaste veckan?

Är du en av dem som alltid har en månads toapapperförsörjning hemma, eller tillhör du dem som går till affären när sista rullen invigts? Har du kvar den där broschyren som MSB skickade ut; har du vattendunkar?

Om du gick ut och krishandlade idag – köpte du tulpaner också?

Jag tittar ut. Solen är framme och barnen på skolan bredvid har rast. Jag hör dem leka och stoja. Mina döttrar är också där. I Norge och Danmark är skolorna stängda. Det blir nog regn närsomhelst igen – himlen är mörkgrå.

(Jag försökte måla igår – det gick inte – färgerna var vackra men kompositionen, trots att den var abstrakt, blev som aska och eld, ett brinnande landskap, kaotiskt, olycksbådande. Hur jag än försökte. Jag fattade inte varför jag inte kunde ändra det. Jag vill inte ha läskiga tavlor.)

Dropparna på fönstret nu: är det stärkande vårregn, som förbereder marken, som tvättar trädens grenar – är det mesta, trots allt, ganska mycket som förut? Vårvindar friska som leka och viska?

Vara/bliva.

Vad ska ’bara vara’? Låtas vara ifred?

Vad betyder ’att vara’? Googlar. ”Att vara medveten” kommer upp. ”Att vara vaken.” Är de samma sak som att leva i stunden? Att vara här och nu, eller häret och nuet, som det kanske betyder? Är det svårt eller enkelt att bara vara? Om man tycker det är svårt, betyder det att man missförstått uppgiften? Om man tycker det är enkelt, är man en soffpotatis-latmask?

Googlar blivande. (Becoming. Tydligare på engelska.) Det är ’möjligheten till förändring hos sådant som är’.

Några idéer om blivande, greppat ur luften:

Du ska bli framgångsrik, smalare, snyggare. Rikare. Såklart. Och framför allt ska du fokusera på det du inte har, det som inte är. Det måste förändras!

Nej, nej, nej, kan man tänka sig att man reagerar om man hör det där. Jag tänker inte tävla om vem som har det bäst, kanske man säger. Jag tänker vara nöjd och tacksam för det jag har. Det räcker. Det är tillräckligt. Jag är tillräcklig.

Hamnade vid en artikel i samma anda: Positivt tänkande är en väg till depression och utbrändhet, hävdade författaren. Citerade Barbara Ehrenreich, som ofta citeras i polaritet till positive psychology-skolan. Positivt tänkande är en farlig ideologi, menar Ehrenreich.

(Är det en ideologi?)

Svend Brinkmanns roliga citat: ”Om du tänker positivt varje dag, arbetar hårt, strävar efter att bli den bästa versionen av dig själv, omger dig med inspirerande människor och aldrig ger upp – då finns det ingen gräns för hur utmattad du kan bli.”

Hihi.

Positivt tänkande kanske gör oss olyckliga. Dessutom, fortsätter tankegången, är ’deprimerad’ ett vitalt tillstånd; nära livet, nära kärnan. En stor, stark känsla av, tja, verklighet. Förresten är sorg och ilska lämpliga känslor om man t.ex. förlorat någon eller blivit förolämpad – det är självförnekelse att genast börja undra vad man lär sig av det jobbiga, eller vad som är bra med det.

Mmm.

Vad är en känsla? En tanke? En föreställning om världen och meningen med livet? En självbild? En personlighetstypspreferens? Vad ska man jobba med? Vad ska man låta vara?

Vad – som man i god tro men felaktigt försökt stöpa om i annan form så att det nu ömmar och kroknar – ska man varsamt återställa?

James Hillman beskriver (i sin bok Själens kod) något han kallar ekollonteorin. Precis som eken kan sägas finnas i ekollonet, finns inom oss också en ek, som kan gro och växa och blomstra om den får den jord, näring, sol och vatten som den behöver. Vilken sorts frö är du, frågar Hillman. Vårt jobb är att ta reda på det. Det är ett underbart arbete, ett livslångt arbete, med många faser, många delar.

En liten berättelse:

Rabbi Zusha på sin dödsbädd, omgiven av sina lärjungar, gråter och gråter. Var inte ledsen, säger lärjungarna – du är nästan lika vis som Moses, nästan lika god som Abraham; Gud kommer att döma dig välvilligt i himlen! Men rabbi Zusha bara gråter. När jag möter Gud kommer han inte att fråga varför jag inte var som Moses eller Abraham, snörvlar han. Han kommer att fråga varför jag inte var som Zusha!

Du ska bli dig själv. Ingen annan.

’Bli dig själv.’ Jag förstår precis vad detta betyder. Hur kan det komma sig? Vem har jag någonsin varit, förutom mig själv? Ändå känner jag att jag förstår.

(Jag läste en finsk saga som barn … Om jag minns rätt: En liten flicka och en fe. Fen säger: Du ska bli den du är. I sagans slut flyger flickan – hon har blivit en fjäril.)

Att föda sig själv.

Sokrates mamma var barnmorska: Filosofen, sedan dess, ska hjälpa andra att föda sig själva.

Jag funderar på om inte föda är den bästa svenska översättningen när jag vill säga emerge: Let us stop striving, and start emerging. Sträva är göra, prestera, effektiv, ont i magen, vill bara gömma sig. Födas är att vara i flow. Låta rotas, låta näras, låta sträcka ut sig, veckla ut sig. Låta bliva.

Flow, sa en av deltagarna på Frölunda Bibliotek när vi pratade om detta, är där jag hamnar när jag sprungit i skogen i 20 minuter. De första 20 minuterna är däremot inte roliga. Men sen. Flow.

Jag hamnade i flow när jag var helt ensam hemma en dag för ett tag sedan och målade, snabbare och snabbare, fem-sex dukar på golvet, två paletter, tre penslar, målade och målade och pratade högt för mig själv med något slags musik på i bakgrunden; något sextimmarsspår från youtube i någon särskild frekvens som jag hade fått rekommenderat för mig. Och plötsligt hade jag hittat mitt uttryck. Jag kan inte förklara det annat än som ett halleluya moment.

Någon dag senare målade jag igen och märkte jag att jag föll tillbaka i det gamla. Det krävde ansträngning att frångå det som man skulle kunna kalla en naturlig preferens – mitt vanliga sätt att ta mig an livet – ty just denna älskade aktivitet kräver annat av mig. Japp. Så är det. Ja, ja, ja. Jag vill föda fram den inom mig som kan finnas genom händerna, blicken, färgurskiljningen … När jag tänker på måleri vill jag verkligen bli den bästa versionen av mig själv – i just detta sammanhang är det inte ett enda dugg provocerande eller utbrännande att vilja bli ’den bästa versionen av mig själv’: Jag är ju trädgårdsmästaren i min trädgård. Går runt och upptäcker. Tackar för allt det konstiga och vackra. (Kan man tänka sig, i alla fall. Det skulle kunna vara så.) Jag slår upp arterna i lexikon osv; lär mig deras specifika egenskaper och skötselråd. Och nu kommer jag att tänka på TV-programmet om den där ursprungsstammen som jag inte minns något annat om än att de var berömda för att de gjorde sådana otroliga yxor. Men vi gör inga yxor, sa de – yxorna finns i berget. Vi bara tar fram dem.

Ta fram: Bli. Och redan vara.

­­­­­­­­­­­­­­­­­­­________________________


När ska jag ha tillit till att allt är som det ska? När ska jag agera, för att ändra riktningen; händelsernas riktning?

Vad spelar inte längre någon roll? Vad har blivit viktigare än någonsin?

Vad ska jag sluta göra helt och hållet?

Är det något som ska offras …?

(Offret är ditt, hörde jag under en föreläsning. Vi får och får – livet, omgivningar, socioekonomiska förhållanden, vad som helst, alltihop. Vi tar emot det. Men när vi offrar, och jag tror att det som menades var ’när vi gör sådant som vi tycker är svårt’ – först då är vi subjekt, agent, suverän, egen; en egen part i en relation. Värdiga. Minsta motståndets lag, hörde jag, den är det inte tal om. Arbeta, arbeta, göra det som är svårt – det är det som tänder gnistan. Din låga ska brinna hög och klar.)

(Vad är ’offer’?)

Vad oroar dig mest, just nu?

Hur kommer du att svara på sådant som händer dig? Vem ska födas ur dig?

Är du ämnad för stordåd, eller spelar det ingen roll vad du gör?

Jag tänker på Augustinus ord ur En syndares bekännelser, egen tolkning: ”Ge mig självkontroll och själens renhet … men inte än.”

Vad ska jag låta vara? Vad ska hjälpa bli till?

­­­­­­­­­­­­­­­­­­­________________________


Psst! Såhär använder jag ordet meditation: Att på förekommen anledning låta tankar komma. Fundera fokuserat; integrera. När det känns färdigt, låta gå.

Filosofi är vad vi behöver.

Bankgiro 484-4080
FILOPRAX AB