[Läsning/lyssning]

Miriam van der Valk

Hur kan man bryta eoner av krav och villkor, tänkte jag, lite nött och stött den dagen. ’Kravlös kärlek’. Vad är det? Finns det, ens? Eller är det den enda sortens kärlek som finns – är kärlek med krav kärlek alls?

Jag tänkte: jag är sårad. När man blir sårad, frågade jag mig själv, vad är det som händer? Vad är det jag uppfattat, vad är det jag reagerar på? Vem är detta ’jag’ som blir sårad? ”Jag uppfyller inte dina krav”, är det den känslan man kallar ’sårad’?

Fler frågor: Är det bara människor med trygg anknytningsstil som kan älska kravlöst? Om man är ängsligt lagd eller traumatiserad? Deprimerad? Narcissistisk? Full? Vad är skillnaderna mellan dessa tillstånd, och förutsättningarna, när det gäller kravlös kärlek?

(För femton år sedan, när jag led av sorg och allmänt patos, minns jag att jag en gång undrade om jag hade förmågan att älska över huvud taget. Den sortens milda psykiska ohälsa som jag led av då, eller, tja, vad man nu ska kalla det, instabilitet, kanske – det är inget kärleksfullt tillstånd. Inget av följande: tryggt, varmt, tillåtande, välkomnande, glädjefyllt, vackert, ljust.) 

Mer: Vem är det tänkt att man ska älska kravlöst? Sin sambo och vänner, eller bara sina barn? Alla människor? (Man måste väl kunna kräva att de ska behandla en med respekt! Eller?)

Ska man kravlöst älska den som man gifter sig med? Äktenskap innehåller ju krav – man får till exempel inte gifta sig med någon annan. Och flera andra krav, som man kanske kommit överens om implicit, som att man ska städa i ungefär samma utsträckning och dela det ena med det andra, sorg och glädje, hämtning och lämning, återvinning och krukväxter, så att det känns rättvist.

Rättvisa – hur hänger den ihop med kärlek? Är den en helt skild kategori; är rättvisa och kärlek som äpplen och päron? Är de samma sak?

Det kanske är enklare att älska kravlöst om man inte bor ihop. Är det så? Är det enklare att älska kravlöst när solen skiner, efter en lång, grå vinter?

Vem ska älska kravlöst? Kan man begära att bli älskad kravlöst? Om man önskar att man blev kravlöst älskad, vad är det man vill?

Kan man säga: Det räcker inte att du bara älskar mig – jag vill att du ska älska mig kravlöst?

Min vän på andra sidan jorden har flyttat ut ur familjens hus, berättar han. Det hela har varit väldigt svårt. Som en mardröm. Jag frågar om det är på prov. ’Vad vill du?’ Han svarar efter flera dagar. ”Ja, det är ett prov. Och jag vill ha ett äktenskap utan prov.”

Prov, test, krav, nå upp, klara av, skit, skit, skit.

What is love? Baby don’t hurt me. Don’t hurt me – no more. Ta-ta-ta-ta-ta-ta. What is love? Haddaway, 1993. Jag hittar den på Spotify. Vrider på högt som tusan av nån anledning.What is right? What is wrong? Give me a sign.

Alain de Botton sa vid något tillfälle: ”När barnen skriker ’du är dum, jag hatar dig’, osv, ja, då tänker man att de kanske är trötta, hungriga … Vi borde ha något av samma attityd till våra partners också.” Är det så man älskar kravlöst – när man har samma överseende med andra medmänniskor som med sina barn?

När man säger ’älska mig’, menar man då ’acceptera mig, tyck om mig’? Hur mycket kan man begära att någon annan ska tycka om? Ska de älska sådant som jag inte älskar själv? Ska de hjälpa mig älska det? ’Älska mig för den jag är’ säger man – vad betyder det? Älska mina brister, till exempel att jag inte lyssnar på dig eller säger saker som sårar dig? Att jag inte tänker ändra mitt beteende för jag råkar vara en som alltid vill ha rätt. Jag är född sådan.  

Visst. Ers Majestät Bebisen.

Vilken typ av sak (sak!?) är kärlek? Är det en känsla? En aktivitet? En aktivitet som känns? En flyktig känsla som kommer och går som den vill …

Vad är skillnaden mellan kärlek och musik, undrar jag plötsligt. ’Ingen av dem ljuger’. Kan man säga så? ’Kärlek och musik ljuger inte’?

Varifrån kom den tanken?

Aha. Någonting med hjärtat, va? Musik känns i hjärtat. Och i halsgropen, vill jag tillägga nu; i halschakrat, kanske. Sorgen är på samma plats. Kärlek, sorg, musik, hjärta, hals. Hänger de ihop?

”Kärleken ger inget utom sig själv och tar inget, utom från sig själv.” Kahlil Gibran, 1923. Kärleken. Varför heter det lek? Det är på riktigt. Vad är lek; barnens lek, menar jag? En förberedelse, en as if-lek. En övning. Repetition? Det är väl ingen teater.

(Ordet teater, skriver Wikipedia, kommer från det antika grekiska ordet θέατρον (theatron) som betyder ’skådeplats’. Den är sannare än verkligheten, kunde man månne hävda; iscensättningar av universella, återspeglingsbara teman. Spelar det någon roll?) 

Det kanske finns olika kärlekar. Nej, förresten, det gör det nog inte. Ockhams rakblad: icke postulera fler entiteter än nödvändigt. Men kan man postulera att jaget på något sätt är … uppdelat? Det skulle förklara några av observationerna ovan – till exempel att Kahlil Gibrans ord om kärlek kan kännas fullt begripliga, men äktenskap i kärlekens namn innehåller ändå krav, och äktenskapskontrakt kan upphävas, få ett slut. Andlig och jordiskt, kanske? Äsch. Jag vet inte. 

När barnen beter sig illa, kastar saker, drar en i håret – då guidar man dem i rätt riktning. Kärleken brinner som vanligt. Kahlil Gibrans kärlek. Om jag beter mig illa; snäser, sluter mig, minns gamla oförrätter, rättfärdighetstävlar, hämnas … Det är nog det Alain de Botton pratar om. Att vi kan välja och vilja hjälpa varandra. Inte i betydelsen assistera, som man gör en som inte kan själv; inte som en krycka till en stackare, men som en som holds space for you, hur man nu säger det på svenska, på vägen dit du ska. Vi kan vilja hjälpa oss själva också. Med självförbarmande. Självbarmhärtighet. ”Jag var nog lite hungrig. Jag menade inte det jag sa. Jag går och ber om ursäkt.” Och blir förlåten. Ber om ursäkt och blir förlåten.

Det här scenariot verkar inte komma helt naturligt. Inte för mig i alla fall. Vad beror det på? Jag får en känsla av att svaret är att man fastnat. Var har man fastnat? Hur kommer man loss? Det går ju att föreställa sig ett annat sätt – se föregående stycke. Mer inspiration:

Luce Irigiaray, 1996, ca: ”Låt ’jag älskar dig’ ersättas av ’jag älskar i din riktning’.” Saker i vars riktning jag älskar just nu: Mina nya skor, färgen tegelorange, Marcel Prousts Combray, att vara hemma dagtid, särskilt när solen skiner, tahini på rostmacka, min avlånga tavla med karpar, månstensörhängena, sjunga i kören, cykla när det inte göteborgsblåsregnar, att gå i Botaniska Trädgården … Plötsligt känns det som att jag älskar jättemycket. Jag älskar rosorna i vasen framför mig – fullt utslagna, lite mörkare i kanterna eftersom de redan blommat i flera dagar. Färgen är aprikos: skinande rosa blandat med primrose yellow. Bladen vibrerar lätt ibland när jag skriver. Jag ser en reva i ett av bladen. När jag tittar på den känns det som att vara i bön.

Undrar om det inte är så att jaget är uppdelat i olika delar. Ett psykologiskt jag och ett andligt. Och kanske några andra också. Det psykologiska jaget har en psykologisk historia, obviously, alltså, det har reagerat enligt dessa av psykologin delvis utforskade och förstådda processer, till exempel på vårdnadshavarnas beteenden och tonlägen i barndomen, på hur man pratade om pengar, vilka böcker man läste, vad de sa på nyheterna om Tjernobyl, Berlinmuren, fästingar, svält och krig; hur karaktärer som var lika en själv porträtterades i filmer som alla såg, i vilken ålder stora händelser inträffade, vad som sammanföll med viktiga utvecklingsfaser, vad man ville bli när man blev stor, vem man ville vara, och hur omgivningen reagerade på det. Det psykologiska jaget har en personlighet – tendenser och preferenser – humor, är föremål för antropologiska studier (kanske), förhåller sig till barndomar, makar, karriärer, sjukdomar, släktingar; det måste saker, vill saker; har politiska skyldigheter och rättigheter. Det andliga jaget känner till allt men är något helt annat. Det är en individuerad gnista från Gud, liksom; egen och unik men mitt i evigheten och helheten. Något sådant.

Det psykologiska jaget blir sårat. Det andliga jaget ser samma saker som Kahlil Gibran. Det vill säga, om det lyckas göra sin röst hörd, för det psykologiska jaget, hos mig, i alla fall, tror lätt att det är det enda jaget, eftersom det upplever så mycket hela tiden. Det är med andra ord väldigt upptaget. Man kanske måste krackelera …

”Innan vi faller i varandras armar ska vi falla isär”. Jocke Berg och Lisa Nilsson, 2015. Först behöver det blir några sprickor så att det hela inte är alltför kompakt. ”That is where the light gets in”, eller hur? Leonard Cohen, 1992. Då grönskar det i dalens famn. Utan jord och gödsel. Det enda som behövs är ljus, och en spricka.

Ljus? Vad är kopplingen mellan kärlek och ljus? Det känns som en klassisk koppling. Kärlek, ljus, värm, vitt. Men det hänger mer ihop med kronchakrat i så fall, känner jag. Kronchakrat. Ljuset. ’Det högsta bästa’. Jag har läst att man kan meditera genom att be om det högsta bästa och föreställa sig en pelare av ljus och kristaller som når in till en genom kronchakrat.

En annan tanke: När man pratar om kärlek som riktas lite mer diffust, som till naturen, djuren, mänskligheten, till exempel? Hmm. Eller, säg att man älskar att läsa. Eller cykla, sy och så. Vad menas? Att man gör det så mycket man kan. Man omhuldar verben i guldstoft. Man ser glöden – genom trasslet, om det finns trassel. (Trassel skulle kunna vara att man syr fel, ramlar av cykeln eller att boken man läser är lite tråkig.)

Vad gör man när man älskar mänskligheten, då? Men vill dess högsta bästa … Men vill hjälpa den, på vägen dit den ska?

🙂

OK.

Om vi nu leker med tanken att dem man ska älska kravlöst är barn. Inte bara sina egna, utan alla barn. Barnskap. Barnheten. Eller vad man nu ska kalla det. Det innefattar ju i så fall också de delar av mig själv och mina vuxna medmänniskor som fastnat i utvecklingen på grund av ett eller annat trauma. (Och vi vet att ’den enes förkylning är den andres trauma’, så det är i bred och välvillig mening ordet brukas här.) Vad är det då för krav som man inte ska ha? Tänk om det man inte kräver är den andres speglade välvilja och kärlek – tänk om det bara är det man låter bli att kräva. Man kräver inte att den andra ska tycka att det man säger och gör är bra och rätt. Man kräver inte deras kärlek eller förståelse tillbaka. ”Jag vet att du blir arg när jag tar ifrån dig klossarna”, kan man säga till sitt lilla barn, ”för du vill väldigt gärna slänga dem omkring dig just nu. Men jag tar bort dem i alla fall, för de kan skada mig eller något annat i rummet vi leker i.”

Leker, ja. Förbereder oss. Repeterar under ledning.

Det är vi som är de ledarna.

Vi ska vara de ledarna.

Det går inte att komma ifrån: Det är vi som ska vara de ledarna.

Målet är att bli en fully psychological adult, säger en av mina mentorer ibland. Psyko-logisk; det inre kaoset organiseras. Inre organisation. Jag älskar att föreställa mig det. Jag som haft ångest och emotionell instabilitet – lugn och lycka är när dimman skingras – dimman, eller röken, som från en massa bränder; när det slutar, när regnet faller på ett trevligt, friskt sätt och blomstrandet kan börja. Japp.

En gång sa en dam på youtube om sina tristare tendenser: Love them to rest. Jag såg det så tydligt, den starka kärleken som älskar dessa aspekter, hämndlystna på grund av att de är osedda och därmed o-ledda, älskar dem lugnt till vila … Stenens långa vila. Och jag ser att den sedan blir en halvt genomskinlig rosenkvarts med helande egenskaper.

Mmm.

________________________________

Filosofi är vad vi behöver.

Psst! Såhär använder jag ordet meditation: Att på förekommen anledning låta tankar komma. Fundera fokuserat; integrera. När det känns färdigt, låta gå.


Vill du prata om kärlek med en filosofisk coach?
Skriv till kontakt @ filoprax.se, så hörs vi.

Bankgiro 484-4080
FILOPRAX AB